När jag kom hem fick jag ett tragiskt besked...

Farmor, du stod vid fönstret med blicken över fältet där du sett dina barn växa upp med barsprinta ben. Men det var inga sommarlena fötter som kittlades mot gräset trots att Juli var här och himlen lyste blå. Du har alltid sagt med en ömmande röst att synen från ditt fönster blir disigare för varje år som går. Nu var det var länge sedan du mött morgonsolen med ett hopp för du har känt på hur det är att vara riktigt ensam. Trots att du stod på översta våningen i trapphuset var det inte du som hade kontroll över staden utan det var staden som höll dig fängslad. Det går inte att ursäkta ett sådant betende och vitsa om att det blir så när man blir gammal. Ens frånvaro är något att gräma sig över liksom att jag aldrig lär mig uppskatta det jag har förrän jag förlorat det.